Erik Lindorm: Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?”

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

————————————————————————————
Pär Lagerkvist: Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist-samfundet

————————————————————————————–


Edith Södergran: Triumf att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Svenska Dikter, kategori Edith Södergran

————————————————————————————–

Karin Boye: I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

http://www.karinboye.se

————————————————————————————–

Solveig von Schoultz: Dalen

Ingen av tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt
Akta dig för att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

————————————————————————————–
Karl Vennberg: Att leva

Att leva är att välja
och hur hänförande stort är inte valet
mellan betongmuren
och de sönderfläkta naglarna

O ungdom som kastar dig ur sängen
för att få hjulet i rörelse
och vända på världen
medan dagarna kryper som ormar
kring min tomhet
och vänskapen stramar som rep
kring mitt guppande adamsäpple

Endast gubbklådan
håller mina händer i verksamhet
över slutrökta cigarretter
och sönderbombade stationer

Varför skulle jag inte minnas
eller ge upp hoppet
längta efter betongmuren eller hjulet
tomhetens ormar
eller vänskapens rep

Att leva är att välja
O saliga val
mellan det likgiltiga
och det omöjliga

Ur Tideräkning, 1945

————————————————————————————–

Werner Aspenström: Glädjen

Gråvädersdagen trycker mot takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare molar raseriet,
i den andra sitter döden och gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppenbara sig,
morgonfräck, nästan prålande,
som tuppen på en gödselstack.

Werner Aspenström: Vem är ej ett barn

En dag i mitt sjuttionde levnadsår
då jag försökte erinra mig hur det kändes
att vara nykomling i världen och på egen hand
hitta dessa sju och sjuttio ingångar

fick jag hjälp av en professor emeritus,
herre över sju språk,
som gråtfärdig stod i tamburen
och letade efter handens infart i en rockärm.

Han ville själv.

Och vem av oss är ej ett barn
och vem är ej professor?

(jag gillar särskilt Werner Aspenströms dikter, och letar efter ”Längre har jag inte hunnit”, som jag ännu bara hört en rad ifrån)

————————————————————————————–

Sonja Åkesson: Ja tack

Ja tack.
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

* * *

ur Björn Håkanssons Levande svensk poesi, 2005 (ett fynd på årets bokrea)