1. 2 lektorer i pedagogik resp. retorik propagerar för pedagogisk retorik
  2. och professor Per Ledin problematiserar:

Tina Kindeberg, lektor i pedagogik, och Anders Sigrell, professor i retorik

Kopierat från SvD:

”Lärare är förebilder”
Först publicerad: 20 maj 2008 23:23
Senast uppdaterad: 20 maj 2008 23:23

Det saknas en viktig del i lärarutbildningen. Lärare är den enda yrkesgrupp som fått ansvaret att påverka medborgarnas karaktär till bestämda mål. Då räcker det inte med mer ämneskunskaper, utan lärare behöver också utbildning i pedagogisk retorik, skriver Tina Kindeberg, lektor i pedagogik, och Anders Sigrell, professor i retorik, båda vid Lunds universitet.

Flera utredningar och stort utrymme i medierna har på senare tid ägnats åt att framföra kritik mot skolans lärare och utbildningen av dessa. Samtidigt vet vi att många lärare varje dag utgör utmärkta förebilder för vårt uppväxande släkte.
Vi vill här uppmärksamma förebildligheten som en viktig kvalitet i lärarprofessionen. Aktuella kvalitetsgranskningar av lärarutbildningen konstaterar att de blivande lärarna saknar tillräckliga ämneskunskaper och fler disputerande lärare föreslås som en viktig åtgärd. Men en lärares samhälleliga funktion är något betydligt mer än att enbart förmedla ämneskunskaper.
Lärare är den enda yrkesgrupp som fått det samhälleliga ansvaret att påverka medborgarnas karaktär till bestämda mål. För detta uppdrag räcker det inte med mer ämneskunskaper, utan lärare behöver även utbildning i pedagogisk retorik.
Utbildning syftar ytterst till att påverka medborgarnas karaktär så att de kan handla gentemot varandra som goda och ansvarsfulla medmänniskor med målet ett humant och gott liv. Denna tanke om utbildningens yttersta mål är lika gammal som den antika idén om demokrati. De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.
Varhelst en lärare står framför en grupp studerande är det genom lärarens talade uttryck som de möter lärarens yrkesskicklighet. Där framträder läraren som mer eller mindre trovärdig, ämnet som mer eller mindre intressant, lärandemiljön som trygg eller otrygg. I lärarpersonligheten som den visar sig i den muntliga relationen vilar förutsättningen för att de studerande väljer att uppfatta läraren som en förebild.
Vi kommer inte undan att välja förebilder, och det finns knappast något annat sätt att lära sig karaktärer än genom önskan att efterlikna dem som vi hyser tilltro till. Vi behöver bara gå till oss själva för att erinra oss viktiga förebilder, alltifrån offentliga personer som Nelson Mandela till lärare vi mött under vår skoltid. Denna mänskliga egenskap, att vilja efterlikna, följer individen under hela livet. Undervisningssituationen utgör förstås inget undantag. Vi vill vara värda att ha samma egenskaper och kvaliteter som de personer som vi respekterar och har förtroende för.
Förebildligheten är i stort frånvarande i moderna pedagogiska teorier, till förmån för idén om elevers och studenters lärande som en självprocess på egna villkor. Detta gäller inte bara för lärarutbildningen.

Professor Åke Andrén Sandberg skriver i Läkartidningen nummer 42 apropå medicinskt lärande: ”att man inte tillräckligt uppmärksammat den viktigaste faktorn för lärande inom läkaryrket: de goda förebilderna. Det viktigaste är inte att kunna skriva röntgenremisser, sätta in eller ut mediciner eller att kunna operera, utan det viktigaste är fortfarande att kunna kommunicera”.
Poängen är att vi saknar redskap för att medvetet reflektera över vad det är som gör att elever eller studenter väljer att uppfatta läraren som förebildlig. Och det är här det hittills glömda kunskapsområdet pedagogisk retorik kommer in i bilden.
Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.
För att lärares gedigna ämneskunskaper framöver i högre utsträckning skall bli en resurs för elevernas och studenternas lärande behöver lärare utbildning i pedagogisk retorik.

TINA KINDEBERG
ANDERS SIGRELL

* * *

Kopierat från bloggen På svenska, Per Ledin problematiserar:

Pedagogisk retorik? Nja, jag tror jag säger nej!

maj 29, 2008 klockan 14:57 av Pelle ·

Det pågår en kampanj för att införa något som kallas pedagogisk retorik som ett obligatorium i lärarutbildningen. Det märks bland annat i en debattartikel i Sydsvenskan, skriven av Anders Sigrell, nybliven professor i retorik vid Lunds universitet, och Tina Kindeberg, lektor i pedagogik vid samma universitet.

Debattartikeln har tagits upp positivt på flera lärarbloggar. Tydligast på Tysta tankar (en blogg jag regelbundet läser) där rubriken är Ja-jaaaaaa-jaaaaaaaaaaa, men även t.ex. på Freon.

I detta inlägg ska jag säga nej. Alltså: Lärarutbildningen behöver ingen obligatorisk pedagogisk retorik! Därmed inte sagt att retorik och lärarutbildning är oförenligt – läs vidare så ska jag förklara hur jag menar.

Pedagogisk retorik – vad och varför?
I debattartikeln sägs att det inte räcker med ämneskunskaper i lärarutbildningen. Det saknas en viktig del. Man har inte tänkt på att lärare är förebilder, som formar medborgarnas karaktär. Därför behövs pedagogisk retorik, så att elevernas karaktär formas av vältaliga lärare, som skapar känslor av tillit och tilltro.

Att efterlikna förebilder är alltså huvudsaken. Författarna menat att det behövs redskap för att reflektera över denna förebildlighet. Redskapen bör hämtas från Antiken och mer exakt retoriken, som sägs vara bortglömd. Retoriken är medlet för att nå målet att ”påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället”.

Men det är inte bara i lärarutbildningen som den pedagogiska retoriken behövs. Den bör genomsyra undervisningen från förskola till universitet, menar ”Sveriges tre retorikprofessorer” i DN. (Och förutom Anders Sigrell åsyftas då Brigitte Mral här i Örebro och Lennart Hellspong vid Södertörns högskola.)

Till dessa (i dubbel mening) retoriska utspel kan läggas nyutgivningen av Afthonios Progymnasmata, en serie retoriska övningar, tänkta att användas i såväl tal- som skrivundervisning (utgivare är Anders Eriksson). Återigen är det härmningen av det förebildliga som är huvudsaken, och eleven ska efterlikna ett antal grundgenrer, som fabel, berättelse, kria, lovtal m.m. Det är en bok jag läst med stor behållning, eftersom den tydliggör en viktig västerländsk bildningstradition – och den är också ett bidrag till formerandet eller återupprättandet av den pedagogiska retoriken.

Mina utgångspunkter
Den pedagogiska retoriken, med sina rötter i Antiken, har alltså varit bortglömd i ett par tusen år. Nu är det dags att väcka den liv och göra den obligatorisk i alla skolformer och inte minst på lärarutbildningen. Den står för något i flera meningar förebildligt. Vi har att göra med en universalbildning och universallösning, som lite påminner om den diskussion om latinet som vi tidigare hade här på bloggen (dvs. görs latin obligatoriskt så löser vi en mängd språkproblem, liksom övergången från gymnasium till högskola).

Som alltid när universallösningar presenteras blir jag skeptisk. Jag ska problematisera den pedagogiska retoriken på fyra sätt:

  • Den karismatiska läraren
  • Kunskapssynen
  • Vetenskapssociologin
  • Skolan och samhället

Den karismatiska läraren
Den lärare som träder fram i debattartikeln är den karismatiska, den som retoriskt fångar eleverna. Åtminstone till en viss gräns är det bra med en retoriskt skicklig lärare, men det är inte den enda läraren.

Det har att göra med retorikens domän. Dess huvuddomän är det offentliga talet, som brukar delas in i olika underavdelningar eller genrer (rättstalet, rådstalet och festtalet är en indelning, en annan är den som framkommer i Progymnasmata).

Det att kunna tala offentligt är självklart viktigt. Lika självklart är att det finns andra kommunikativa kompetenser som är centrala för lärare. Samtalet är en sådan, där forskningen fullkomligt exploderat de senaste decennierna och där det dialogiska klassrummet blivit ett modeuttryck.

Min uppfattning är att den pedagogiska retoriken på ett onyanserat sätt framhåller en sorts kommunikativ kompetens (det offentliga talet) och en sorts lärare (den karismatiska talaren) för hårt och på bekostnad av andra kommunikativa kompetenser och lärartyper.

Kunskapssynen
Det blir tydligt i debattartikeln att retorik ska skiljas från ämneskunskaper. Även i de blogginlägg jag läst är detta återkommande. Statsmakterna ställer idag höga krav på ämneskompetens och forskningsanknytning när det gäller lärarutbildningar. Sådana krav tycks bli irrelevanta när det gäller retoriken. Den står för en generisk kunskap som förenar alla, oavsett ämne, och omhuldas gärna av dem som ogillar de nya kraven på forskningsförankring.

Som jag ser det präglas retoriken av två kunskapssyner. Den första kan vi kalla kunskap som medvetandegörande. Den kan också kallas sokratisk och hör hemma i den övervägande muntliga kultur som det antika Grekland var. Vi tänker på läraren som med sina lärjungar i släptåg talar och förklarar och medvetandegör. Eller på den elev som själv ska hålla tal och tar fram sådant han har inom sig och blir till för sig själv och andra.

Den andra kunskapssynen är bildningen, som har att göra med att läsa klassikerna. Ett utmärkt exempel är Progymnasmata, som är en i god mening bildande bok.

Den kunskapssyn som den traditionella retoriken inte omfattar är den som slår igenom när universiteten blir till på allvar på 1800-talet. Nämligen sökandet efter ny kunskap, det som ligger bakom de moderna vetenskaperna. (Resonemanget om kunskapssyner är förresten hämtat från Sören Kjörups Människovetenskaperna.)

Den språkvetenskapliga forskning jag leder handlar om att utforska hur vi lär oss läsa och skriva, hur språkandet kan gynna jämställdhet, hur vi förhandlar i och genom samtal m.m. Och anledningen är enkel. Vi vet inte det tillräckligt bra, och det är viktigt att ta reda på det, bland annat i relation till lärarutbildningar.

Den pedagogiska retoriken har inga bekymmer här, tycks det. Den går tillbaka till Antiken och så är saken klar, så att säga, där finns facit. Man kan undra om pedagogisk retorik har något att göra med aktuell forskning inom och utom ämnet retorik.

Man kan ha olika uppfattningar om hur viktigt det är att aktuell forskning kommer lärarutbildning och skola till del. Men den kunskapssyn som den pedagogiska retoriken bär med sig behöver diskuteras.

Vetenskapssociologin
Debattartikeln hävdar vidare att retoriken är bortglömd. Det påståendet måste förstås ur ett vetenskapssociologiskt perspektiv.

Retoriken har funnits som en viktig del av många universitetsämnen, inte minst mitt eget. Av våra lektorer har flera skrivit avhandlingar där retorik spelar en central roll, och i de avhandlingar som lagts fram i Örebro är retoriken viktig. För självklart är den det! Lite skämtsamt kan vi i ämnet säga att retoriken är för viktig att lämnas åt retorikerna.

När jag började på universitetet på 1980-talet kom jag genast i kontakt med retorik och läste de moderna standardverken (av sådana som Kurt Johannesson och Jörgen Fafner). Till det vetenskapssociologiska hör förresten också att jag jobbat med alla de tre nämnde retorikprofessorerna.

Den bok i textanalys som brukar användas på universiteten har jag skrivit tillsammans med Lennart Hellspong – naturligtvis är retorik en del. När vi i mitt ämne har skrivkurser är Siv Strömkvists Skrivboken ofta kurslitteratur – och upplägget är retoriskt. På kurserna i att tala används gärna Hellspongs Handbok i praktisk retorik.

Det nya är att retorik nu blivit ett eget universitetsämne och fått flera professorer; den första forskarutbildningen startade här i Örebro 2003. Det gäller då för detta nya ämne att positionera sig, visa sig relevant och helst oumbärligt. Detta är en viktig bakgrund till utspelen om pedagogisk retorik.

(Jag vill tillägga att jag inte har något alls emot att retorik blir ett eget ämne och att det uppsving som retoriken fått de senaste decennierna fortsätter. Men den finns en risk för att man liksom tar i väl mycket när man lanserar retorik som något helt nytt.)

Skolan och samhället
En skola kan knappast vara oföränderlig. Jag tror de flesta håller med om att skolan måste försöka gå i takt med samhället och ge barn resurser att hantera det samhälle de kommer att möta. Vi ser ju också hur utbildningstiden för olika grupper i dagens samhälle hela tiden förlängs. Sjukvård, journalistik, skola – ska man arbeta inom sådana sektorer krävs det nuförtiden långa universitetsutbildningar.

Den pedagogiska retoriken bryr sig inte så mycket om samhället och skolans roll – den förutsätts vara densamma som i det antika Grekland. Det är det som jag finner mest problematiskt. Plötsligt kommer man på att den antika retoriken är bortglömd. Och så inför man den och så hjälper man alla.

Det går inte utan att man på allvar diskuteras dess relevans i dagens skola och kunskapssamhälle. Retoriken är uppfunnen av och för män i en manlig offentlighet för länge, länge sedan. Dagens samhälle och skola ser milt sagt annorlunda ut. Vad står denna pedagogiska retorik mer exakt för i relation till skolans mål?

Jag ska ge ett förslag genom att utgå från OECD:sDeSeCo-dokument (Definition and Selection of Competencies). Här definierar OECD centrala kompetenser i dagens kunskapssamhälle som skolan, enligt dem, bör förhålla sig till. Dokumentet är resultatet av ett mångårigt arbete där forskare och andra medverkat. De centrala kompetenserna, tänkta att gynna inte bara ekonomisk framgång utan också individuell och demokratisk utveckling, är i korthet:

  • Använda interaktiva verktyg
    Här handlar om att använda språk, teknologier, kunskap m.m. på ett sätt som främjar olika mål och förhållningssätt.
  • Interagera i heterogena grupper
    Denna kompetens tar fasta på att vi måste förhålla oss till andra i en komplex och mångsidig värd.
  • Agera självständigt
    Här handlar det om att driva personliga projekt, att göra sin röst hörd i offentliga sammanhang m.m.

Man kan naturligtvis använda andra mål och kompetenser. Alldeles oavsett menar jag att man måste argumentera utifrån vad skolan ska uträtta i dagens samhälle.

Eftersom de här är internationellt spridda och sanktionerade kan vi utgå från dem och fundera på var retoriken mer exakt kommer in i dagens skola och samhälle. Det enklaste svaret är att den är viktig för den tredje kompetensen. Retorikens kärna är det offentliga talet, att göra sin röst hörd, och jag tycker spontant att retorik behövs just här. Vi har inte att göra med en s.k. generisk kompetens som liksom står över alla mål eller andra kompetenser.

Slutord
Jag ser alltså ingen anledning att införa eller tro på den pedagogiska retoriken som en universallösning för lärarutbildning eller förskola. Jag tycker den måste förhålla sig till dagens skola, samhälle och forskning och tydligare argumentera utifrån sådana utgångspunkter.

Därmed inte sagt att retorik är irrelevant. För vissa mål och kompetenser är den viktig, t.ex. för det jag efter OECD kallat att agera självständigt. För att nå det målet ser jag fram emot samarbeten med retoriker och andra!